Teleskopguide - Vad kan jag se med ett teleskop?

Det är härligt att titta på stjärnhimlen med ett teleskop! Stjärnskådning är en upplevelse utan dess like, särskilt när du börjar förstå hur liten Jorden är egentligen jämfört med det ”där ute”. Men vad kan du förvänta dig att se med ett teleskop? Här vill vi försöka att ge dig en bra uppfattning på vad som är möjligt (samt vad som inte är möjligt). Vi vill även ge dig några tips på hur du får ut det mesta ur ett teleskop.

SÅ FUNGERAR VÅR GUIDE
Självklart är alla teleskop lite olika. Men det som styr mer än allt annat hur mycket du kan se med teleskopet är optikdiametern, det vill säga linsdiametern eller spegeldiametern. Med andra ord är det möjligt att jämföra olika teleskop genom att gruppera ihop dem efter optikdiametern.

I denna guide presenterar vi olika objekt som de framstår vid visuella observationer med teleskop i tre olika klasser:

SMÅ TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter.

MEDELSTORA TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter.

STORA TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter.

Inom varje kategori visar vi en bild på ett typiskt objekt med förklaring och exempel på detaljer som går att se. För varje storleksklass visar bilden ungefär vad som går att se med ett teleskop i mitten på intervallen. På medelstora teleskop exempelvis är det ca 150 mm som bilderna motsvarar. Är ditt teleskop något mindre kan du se aningen mindre detalj, är det något större går det att se aningen mer detalj.

BRA ATT VETA:
Bilden visar vad som går att se under idealiska förhållanden. För att se allt som syns på bilden behövs en mycket mörk himmel utan störande ljus och mycket lite värmedaller. Ljusförorening drabbar ljussvaga objekt hårt och värmedaller drabbar alla objekt, men särskilt månen och planeterna.

Dessutom får man träna sina ögon på att se allt som teleskopet kan visa - du blir bättre helt automatiskt med varje observationskväll. Varje gång kan du se lite fler detaljer än innan.

Det är allmänt svårt till omöjligt att återskapa det verkliga intrycket på vad du ser i ett teleskop i tryck. I verkligheten är de flesta objekt mycket ljussvagare. Men detaljerna på bilderna går att se, vi har redigerat bilderna för att komma så nära verkligheten som möjligt. Även om objekten man ser i ett teleskop ofta är ljussvagare än på en bild så är det en alldeles speciell känsla att se ett objekt på riktigt ”live”.

VAD KAN JAG SE MED ETT TELESKOP? MÅNEN

Månen och planeterna går bra att se även från en större stad. Du behöver inte ha en mycket mörk himmel. Viktigare är att du får så lite värmedaller i atmosfären som möjligt så testa gärna olika platser. Astronomer brukar kalla värmedallret för ”seeing”. Pratar vi om ”dålig seeing” menar vi att det är så mycket turbulens i atmosfären att det inte är lämpligt att se på objekt som kräver hög förstoring.

Som vår närmaste granne i rymden påverkar månen oss mer än alla andra objekt på himlen, förutom solen. De olika månfaserna har använts sedan människan fanns för att skapa en kalender - det var ju såklart ytterst viktigt att veta när det till exempel var dags för skörden. Vid fullmåne gick det att jaga även på natten, men vid nymåne gick det inte. Så det är lätt att förstå att månen har varit viktigt för människan genom tiderna och är det första objektet många tänker på när det handlar om rymden.

För oss amatörastronomer är månen ett av de enklaste objekt att observera med ett teleskop. Månen är så stor och så nära att den går jättebra att se redan i mycket små nybörjarteleskop.

OBSERVATIONSTIPS
De bästa tillfällen att skåda månen är när den är omkring halv i fas. Anledningen är att solljuset då träffar månen mer från sidan vilket innebär att kratrarna då framträder tydligare. Dessutom kan du se månens nattsida. En annan fördel att observera månen kring halv fas är att den mindre ljusstark vilket kan vara behagligare för ögonen.

Flest detaljer ser du vid terminatorn: gränsen mellan månens mörka och ljusa sida. Här är skuggorna mycket långa och hela månens yta ser riktigt tredimensionellt ut.
Titta lite längre. Redan efter några minuter kan du se förändringar vid terminatorn. Vissa bergstoppar dyker kanske upp ur skuggan. Eller någon krater försvinner i skuggan. Har du lite tålamod kan du uppleva månens faser ”live” i ditt teleskop.
Halvmånen står som högst på himlen runt hösten, och fullmånen står som högst på vintern.
Ju högre den står desto mindre påverkas du av värmedallret i luften.
Månen lyser upp himlen ganska rejält. Vill du observera ljussvaga objekt fungerar det bäst när månen inte är synlig. Mest tid får du mellan den avtagande halvmånen och strax efter nymåne.
Det är ganska lätt att ta enklare bilder på Månen - du kan använda din smartphone och en smartphone-adapter.

MÅNEN i ETT LITET TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter
Du kan med ett litet teleskop zooma in rejält på månen. Vill du se hela månen skall du ha strax under 100x förstoring, men teleskopet klarar lite till om du vill se mer detaljer.

Det går bra att urskilja hundratals kratrar. Kolla exempelvis på Copernicus, den stora kratern på västsidan månen i det stora mörka området som heter Oceanus Procellarum. Den befinner sig nära den nedre kanten av bilden, strax till höger om mitten. Utöver kratrarna är även samtliga bergskedjor på den synliga halvan av månen inom räckvidd för ett mindre teleskop.

MÅNEN I ETT MELLANSTORT TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter
Nu blir det möjligt att se mycket små detaljer på månen. Alla kratrar och bergskedjor är mer detaljerade och under bästa förhållanden kan det vara möjligt att se detaljer så små som 1500 meter. Detta inkluderar många fler av de minsta kratrarna på månen.

MÅNEN I ETT STORT TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter
Med 250-300 mm optikdiameter blir det verkligen pyttesmå detaljer som går att se på månen, under en kilometer i storlek. Det blir många helt nya kratrar, men framförallt transformeras intrycket du får på kratrar och andra objekt som du redan såg i mindre teleskop. Det känns nästan som att flyga rakt över månens yta, så små verkar detaljerna att vara!

Kan jag se månlandaren?
Nej tyvärr! Även med så pass stora teleskop måste ett föremål på månen vara många hundra meter i storlek för att kunna urskiljas. Månlandaren är bara några meter stor. Endast de största proffsteleskop som VLT i Chile har upplösningen att visa landaren men den kommer att vara mycket liten i bild.

VAD KAN JAG SE MED ETT TELESKOP? JUPITER

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den väger så mycket som 318 jordar och skulle rymma över 1300 av dem! Det du ser på Jupiter är inte dess yta, utan planetens atmosfär som består till största del av väte. Möjligen består även planetens kärna av väte, eller möjligen av sten. Vi vet helt enkelt inte än, kärnan är gömd under 5000 km atmosfär. Precis som månen, är planeterna mycket vackra att se eftersom de uppvisar så mycket detaljer.

OBSERVATIONSTIPS
De bästa tillfällen att skåda Jupiter är nära oppositionen som inträffar ungefär en gång per år. Oppositionen är när Jupiter står exakt i motsatt riktning från solen, dvs när solen, jorden och Jupiter bildar en rak linje. Vid det tillfället är avståndet mellan jorden och Jupiter som kortast. När Jupiter är närmast jorden är den ca 50 bågsekunder i storlek. (En bågsekund är 1/3600 grader.) Men när Jupiter är som längst ifrån Jorden är den bara 30 bågsekunder, dvs nästan bara halva storleken!

Gällande planeterna är det inte lika störande med samhällets ljusförorening. Du kan titta på planeterna utan problem även från större städer.
Det som stör mer är seeing (värmedallret i atmosfären). Testa gärna olika ställen vid olika tillfällen för att hitta en observationsplats med bra förhållanden. Märker du att det är för dålig seeing kan det vara bättre att leta upp andra objekt som befinner sig högre upp på himlen och återkomma till Jupiter vid ett senare tillfälle. Värmedallret kan variera kraftigt mellan tillfällena. Ofta är bästa tillfället för planetstudier när det varit högtryck under längre tid eftersom atmosfärens luftlager då ofta är lugna vilket ger en mer stabil bild i teleskopet. Tvärtemot ger passagen av ett lågtryck en mer turbulent atmosfär och lämpar sig då sämre för planetstudier. Dock blir då atmosfären mer transparent och lämpar sig då bättre för studier av s.k. deepsky-objekt.
För oss i Norden står planeterna tyvärr alltid ganska låga över horisonten. Ju lägre ett objekt står desto mer påverkas bilden av dålig seeing. Förutom att resa till andra länder i söder finns det tyvärr inte något du kan göra åt det. Men från år till år står planeterna olika höga över horisonten beroende på vart på sin bana (ekliptikan) de är. Som högst står de när de har sin opposition mitt på vintern när solen står som lägst. Jupiter rör sig ett varv runt ekliptikan på ca 12 år. Från hösten 2023 till våren 2027 står Jupiter förhållandevis högt på himlen.
Titta lite längre. Jämför du Jupiter med en timmes mellanrum kommer du att se skillnader på grund av Jupiters rotation runt. Även månarna har fortsatt sin resa runt Jupiter och står lite annorlunda. Kastar någon av månarna en skugga på Jupiter ser du att den har förflyttats efter ganska kort tid.
Den stora röda fläcken är en storm i Jupiters atmosfär som upptäcktes 1831 och som finns kvar än idag. Stormen är så stort att Jorden skulle rymmas i den två gånger! Dessvärre har den dock börjat att blekna lite på senare år så den är inte längre lika lätt att se. Med lite träning och när förhållandena råkar vara riktigt bra går den dock fortfarande att se. Pröva med ett gult färgfilter om du vill öka chansen att se den.
Det är ganska lätt att ta enklare bilder på Jupiter - du kan använda din smartphone och en smartphone-adapter.

JUPITER I ETT LITET TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter
Efter månen och möjligtvis Saturnus är Jupiter ett av de enklaste objekt som du kan se med ett teleskop. Redan ett litet teleskop visar en del detaljer: Jupiters fyra stora månar Io, Europa, Ganymedes och Callisto är mycket lätta att se. De framstår som fyra ljusprickar till höger och vänster om Jupiter.

Tittar du på Jupiter med lite längre mellanrum kan du se rörelse på månarna redan inom några timmars tid. Visste du att ljusets hastighet mättes först genom observationer av Io? Vidare så kan du se de stora molnbanden i Jupiters atmosfär. Under bra luftförhållanden kan du även ana lite ojämna detaljer i dessa band.

JUPITER I ETT MELLANSTORT TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter
Här blir det lättare att se strukturer i Jupiters molnband. Även de mörkare områdena runt polerna blir lättare att se. Den stora röda fläcken på Jupiter går att se under bra förhållanden. Du kan se skuggorna som månarna kastar på Jupiter.

JUPITER I ETT STORT TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter
Du kan se att Jupiters månar är olika stora. Fina detaljer blir synliga i molnbanden i Jupiters atmosfär. Den stora röda fläcken blir tydligare och även andra stormar i atmosfären går att se.

VAD KAN JAG SE MED ETT TELESKOP? SATURNUS

Planeterna går bra att se även från en större stad. Du behöver inte ha en mycket mörk himmel. Viktigare är att det är så lite värmedaller i atmosfären som möjligt så testa gärna olika platser. Astronomer brukar kalla värmedallret för ”seeing”. Pratar vi om ”dålig seeing” menar vi att det är så mycket turbulens i atmosfären att det inte är lämpligt att se på objekt som kräver hög förstoring.

Redan i de allra minsta nybörjarteleskop kan du se Saturnus ringar. Det räcker med så lite som 30x förstoring men det blir lättare med förstoringar på 100x eller högre. Tack vare ringarna är Saturnus ett av de finaste objekt att beskåda.

Att Saturnus ser annorlunda ut än andra planeterna upptäcktes 1610 av Galileo Galilei även om hans mycket enkla teleskop inte visade Saturnus tillräckligt tydligt för att se vad det handlade om. Det var Christiaan Huygens som efter observationer, några decennier efter Galilei misstänkte att det var en ring runt planeten. Tittar man närmare ser man att det inte bara är en enda ring utan ett flertal. Den största av delningarna i ringarna går att se redan med mycket enkla nybörjarteleskop. Ringarna består av ett gigantiskt antal partiklar som kan vara så små som sandkorn eller så stora som ungefär en kilometer. Saturnus har många månar varav den största, Titan, går att se bra med enkla nybörjarteleskop.

OBSERVATIONSTIPS
De bästa tillfällen att skåda Saturnus är nära oppositionen som händer ungefär en gång per år.
Oppositionen är när Saturnus står exakt i motsatt riktning från solen, dvs när solen, jorden och Saturnus formar en rak linje. Vid det tillfället är avståndet mellan Jorden och Saturnus som kortast.

Gällande planeterna är det inte lika störande med samhällets ljusförorening. Du kan titta på planeterna utan problem även från större städer.
Det som stör mer är seeing (värmedallret i atmosfären). Testa gärna olika ställen vid olika tillfällen för att hitta en observationsplats med bra förhållanden. Märker du att det är för dålig seeing kan det vara bättre att leta upp andra objekt som befinner sig högre upp på himlen och återkomma till Saturnus vid ett senare tillfälle. Ofta är bästa tillfället för planetstudier när det varit högtryck under längre tid eftersom atmosfärens luftlager då ofta är lugna vilket ger en mer stabil bild i teleskopet. Tvärtemot ger passagen av ett lågtryck en mer turbulent atmosfär och lämpar sig då sämre för planetstudier. Dock blir då atmosfären mer transparent och lämpar sig då bättre för studier av s.k. deepsky-objekt.
För oss i Norden står planeterna tyvärr alltid ganska låga över horisonten. Ju lägre ett objekt står desto mer påverkas bilden av dålig seeing. Förutom att resa till andra länder i söder finns det tyvärr inte något du kan göra åt det. Men från år till år står planeterna olika högt över horisonten beroende på vart i sin bana (ekliptikan) de är. Som högst står de när de har sin opposition mitt på vintern när solen står som lägst. Saturnus rör sig ett varv runt ekliptikan på ca 29,5 år. Tyvärr står Saturnus lågt på himlen i skrivande stund (2022), men den kommer att stå högre med varje år. Ungefär 2032 kommer den att stå på sin högsta punkt.
Både Saturnus rotationsaxel och ringarna är lutade med ungefär 27°. Ihop med Saturnus bana runt solen innebär det att du kan se ringarna från olika håll! Det går till och med att se både ringarnas ”undersida” och ”övre” sida genom åren!
Det är ganska lätt att ta enklare bilder på Jupiter - du kan använda din smartphone och en smartphone-adapter.

SATURNUS I ETT LITET TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter
Saturnus ringar gör hela planeten till ett av de finaste objekt som går att se med ett teleskop. Redan i små nybörjarteleskop kan du se ringarna mycket tydligt. Från och med ca 30x förstoring kan du se dem men du kan med fördel öka förstoringen så mycket som observationsförhållandena tillåter.

Du kan även se skuggan som Saturnus kastar på sina ringar och även skuggan som ringarna kastar på Saturnus. Atmosfären uppvisar inte många detaljer men du kan ana att olika områden har lite olika färger. Saturnus största måne Titan går bra att se.

SATURNUS I ETT MELLANSTORT TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter
Med lite övning kan du börja att se Cassinis delning i ringarna. Det var
Giovanni Cassini som upptäckte att det inte var en enda ring utan att den var uppdelad i två. I verkligheten är det många fler ringar men Cassinis delning är den som är lättast att se.

Du kan även se att ringarna har lite olika färgnyanser. Även färgerna i Saturnus atmosfär blir tydligare. Skuggan som ringarna kastar på Saturnus samt skuggan som Saturnus kastar på sina ringar blir lättare att se.

SATURNUS I ETT STORT TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter
Detaljrikedomen på Saturnus blir helt fantastisk. Atmosfären har många färgnyanser som du kan se tydligt. Förutom Cassinis delning kan du även börja att ana Enckes delning i ringarna.

VAD KAN JAG SE I ETT TELESKOP? GALAXER

Galaxer är de objekt på himlen som påverkas mest av ljusföroreningar. I en större stad är det nästan omöjligt att se galaxer och även i mindre orter ser du väsentligt mindre detaljer än ute på landsbygden. Försök därför att hitta det mörkaste stället som du kan när du skall observera någon galax.

Galaxer är gigantiska objekt som består av många miljarder stjärnor. Solen är bara en av uppskattningsvis 200-400 miljarder stjärnor i vår egen galax Vintergatan. Det kan vara otroligt roligt att ”promenera” genom vintergatan med en handkikare. I ett teleskop ser du bara en liten del av vintergatan så det handlar främst om att titta på enskilda objekt inom vintergatan som du kan observera med ett teleskop.

Den närmaste stora galaxen som går att se bra från Sverige är Andromedagalaxen i stjärnbilden Andromeda. Denna galax är liksom Vintergatan en sprialgalax men betydligt större. Även om den är vår närmaste granne när det gäller stora galaxer (Magellanska molnen är närmare, men mindre och går inte att se från Sverige) är den så fantastiskt långt ifrån oss att ljuset behöver mellan 2,5 och 2,9 miljoner år för resan till oss. Månen, det mest avlägsna stället som människan har besökt någonsin, är så nära att ljuset når den på drygt 1,3 sekunder.

En annan stor galax som går bra att se från Sverige är Triangelgalaxen. Den är mindre än Vintergatan och lite längre ifrån oss än Andromedagalaxen och är den tredje stora galaxen som formar den Lokala gruppen. Även Messier 51, Malströmsgalaxen, är ett fantastiskt objekt med lite större teleskop där man tydligt ser spiralstrukturen.

OBSERVATIONSTIPS
Mer än alla andra objekt kräver galaxer absolut perfekta ljusförhållanden. Ljusföroreningen i en stad som Stockholm, Göteborg eller Malmö gör att det är omöjligt att se mer än Andromedagalaxens kärna. Även detta är inte lätt och galaxen ser allt annat än imponerande ut. Andra galaxer är i stort sett osynliga från större städer.

Försök att hitta ett mörkt ställe utanför samhället. Redan några kilometer gör skillnad, men vill du observera galaxer i detalj kommer du att behöva åka långt om du inte bor på landsbygden.
Det är lättast att se galaxer med låg förstoring då de är som ljusast i teleskopet. Vill du se detaljer behöver du däremot att hitta rätt förstoring. Hög förstoring ger en ljussvagare bild men med bättre detaljer. Experimentera alltid lite med olika förstoringar!
Generellt är det svårt att se detaljer i galaxer. Endast de ljusaste galaxerna visar sin struktur och även dessa bara med träning. Men försök att tänka på hur gigantiska galaxerna är, och hur otroligt avlägsna de är. Tittar du på en galax ser du den som den var för miljoner år sedan! Ljuset som når oss från vår favoritgalax M82 har börjat sin lång resa långt innan släktträdet mellan människan och schimpanser delades.
På alla ljussvaga objekt krävs att ögat får tid att anpassa sig efter mörkret. Det tar minst 10 minuter efter du har tittat in i en ljuskälla för att nå en hyfsat mörkeradaptation, men full effekt uppnår du först efter ungefär 45 minuter. Varje gång du tittar i en ljuskälla nollställs mörkeradaptionen, så undvik att titta i lampor eller ens i en mobilskärm! Behöver du en ljuskälla så använd en med rött ljus. Vi har lämpliga lampor för ändamålet under rubriken ”Belysning”.
Att observera galaxer, liksom alla ”deep-sky” objekt, kräver träning. Första gången du observerar med ett teleskop kommer du inte att se mycket, men med varje gång därefter blir det lite lättare. Du kommer att se fler detaljer med tiden. Ha lite tålamod!
Träna på indirekt seende som hjälper att se de svagaste detaljerna.

GALAXER I ETT LITET TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter
Det är några galaxer som du kan se med mindre teleskop: Andromedagalaxen,
Triangelgalaxen, Malströmsgalaxen, Boodes galax och Cigarrgalaxen. Andromedagalaxen (Messier 31) är finast i låg förstoring. Teleskop med kortare brännvidd har fördelar här då det blir möjligt att nå lägre förstoringar än med större teleskop. Galaxens kärna går att se hyfsat tydligt. Resten av galaxen går att se mycket svagt som en avlång fläck runt kärnan. Det går bra att se Andromedas ”små” satellitgalaxer Messier 32 och Messier 110.

Triangelgalaxen (Messier 33) är redan mycket svårare att se men det går att se galaxens kärna.Malströmsgalaxen (Messier 51) kan vara synligt men även här syns bara kärnan. Boodes galax och Cigarrgalaxen (M81 och M82) syns som två svaga avlånga fläckar. Cigarrgalaxen är smalare i formen. Bilden visar galaxen Messier 101.

GALAXER I ETT MELLANSTORT TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter
Nu blir det väsentligt fler galaxer som går att se och några av dessa börjar att visa detaljer. Teleskop i denna storlek kan vara mitt i prick för Andromedagalaxen, särskilt om teleskopet har en förhållandevis kort brännvidd. Med låg förstoring kombinerar du ett mer ljus än i mindre teleskop med ett synfält som fortfarande räcker för att kunna se hela galaxen. Triangelgalaxen (Messier 33) blir tydligare. Utöver galaxens kärna ser du även resten av galaxen som en mörk, grå fläck runt kärnan. Malströmsgalaxen (Messier 51) består i verkligheten av två galaxer och du kan se kärnorna på båda. Den större galaxen syns även som en ljussvag fläck runt den ena kärnan. Utöver dessa tre finns många fler galaxer som går att se. Messier 81 och 82 är våra favoriter bland alla galaxer. M81 är en spiralgalax som de tre stora galaxerna ovan. Cigarrgalaxen M82 är en udda galax: I och för sig är även detta en spiralgalax, men den ser mycket oregelbunden ut med ett mörkt band som går bra att se.

Vidare kan du se galaxer som Vindsnurregalaxen (M101) i Stora Björnen och Sombrerogalaxen och Virgo A (M87) i Jungfrun som är fina exempel. Bilden visar galaxen Messier 101.

GALAXER I ETT STORT TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter
Med stora teleskop finns hundratals eller tusentals galaxer som går att se. Det allmänna intrycket är inte helt annorlunda än i mindre teleskop, dvs galaxerna består oftast av en ljus kärna med en större, mycket ljussvagare fläck runt den men det går att se fler detaljer, t.ex. spiralstruktur. Helhetsintrycket på Andromedagalaxen är faktiskt finare i mindre teleskop eller handkikare då det går att se galaxen i sin helhet. Med stora teleskop räcker inte synfältet längre för att rymma hela galaxen. Men även om du tappar lite på helheten kan du se väsentligt fler detaljer, bland annat de två mörka stoftbanden längs galaxens kärna. Du kan se att satellitgalaxen Messier 32 ser ut som en liten klot medans Messier 110 är avlång. Triangelgalaxen (Messier 33) blir tydligare. Det går att ana spiralstrukturen.

Malströmsgalaxen (Messier 51) kan vara riktigt imponerande. Det går att se tydligt att det är två galaxer varav en har en stor, ljussvag yta runt kärnan. Med teleskop från ca 12 tums öppning kan du börja ana spiralstrukturen. Våra favoriter Messier 81 och 82 blir detaljrika, särskilt M82 är mycket mer än bara en jämn fläck. Bilden visar galaxen Messier 101.

VAD KAN JAG SE I ETT TELESKOP? NEBULOSOR

Det finns flera olika typer av nebulosor på himlen. Alla nebulosor är stora moln av gas eller stoft men i andra avseenden finns det stora skillnader. Nebulosor påverkas mycket av ljusföroreningar. Till skillnad från galaxer och stjärnhopar går det dock i vissa fall (**) att få bort en större del av ljusföroreningar med hjälp av lämpliga filter.

(**) Planetariska nebulosor och emissionsnebulosor lyser i några specifika färger. Nebulosafilter som UHC eller O-III tar bort nästan allt ljus förutom just dessa specifika färglinjer. På så vis minskas ljusförorening rejält utan att objektet blir nämnvärt mörkare.

Planetariska nebulosor genereras när en stjärna kastar bort en stor del av sin materia mot slutet av sin livstid. Nebulosan består därför av samma materia som en stjärna, dvs huvudsakligen väte. Ibland är den ursprungliga stjärnan fortfarande synlig i nebulosans centrum, fast endast i mycket stora teleskop. Planetariska nebulosor är nästan alltid små och kräver därför lite högre förstoringar.

Emissionsnebulosor är stora moln av vätgas. Gasen klumpas ihop under sin egen gravitation tills tryck och temperatur blir så hög att vätekärnorna fusionerar till helium och nya stjärnor föds! Stjärnornas strålning exciterar resten av gasmolnet och molnet börjar att lysa. En annan typ av emissionsnebulosor är rester från en supernova där en stjärna exploderade och kastade ifrån sig nästan all sin materia.Reflektionsnebulosor består mestadels av stoft. Eftersom stoftet inte lyser självt ser du bara reflekterat ljus från stjärnor i närheten av nebulosan. Mörka nebulosor s.k. absorptionsnebulosor består av stoft, men det finns inga tillräckligt ljusa stjärnor som skulle göra att man kan se stoftet. Istället syns de bara för att de ligger framför en ljuskälla, t.ex. en stjärna eller en emissionsnebulosa.

OBSERVATIONSTIPS
Nebulosor är spännande då de markerar början och slutet på stjärnornas liv. Alla stjärnor födds i en emissionsnebulosa och i slutet av sitt liv kastar de ifrån sig nästan all sin materia och blir till en planetarisk nebulosa eller en supernovarest. Som alla deep sky objekt kräver nebulosor så mörk himmel som möjligt.

Försök att hitta ett mörkt ställe utanför samhället. Redan några kilometer gör skillnad, men vill du observera galaxer i detalj kommer du att behöva åka långt om du inte bor på landsbygden.
Planetariska nebulosor och emissionsnebulosor lyser i några specifika färger. Nebulosafilter som UHC eller O-III filter tar bort nästan all ljus förutom just dessa specifika färglinjer. På så vis minskas ljusförorening rejält utan att objektet blir nämnvärt mörkare. Ögat behöver fortfarande en bra mörkeradaptation vilket är svårare i ett upplyst samhälle. Men för övrigt går det förhållandevis bra att se nebulosorna även från mellanstora städer.
Det är lättast att se de flesta nebulosor med låg förstoring då de är som ljusast i teleskopet. Vill du se detaljer behöver du däremot att hitta rätt förstoring. Hög förstoring ger en ljussvagare bild men med bättre detaljer. Experimentera alltid lite med olika förstoringar! Många planetariska nebulosor kräver från början en högre förstoring för att kunna se deras struktur.
I och för sig ser tyvärr inte ögat mycket färg på natten. Enstaka stjärnor visar färg, men deep sky objekt gör inte det. Men med riktigt rejäla teleskop från och med ungefär 300 mm optikdiameter kan man börja att se lite färg i främst Orionnebulosan och Hantelnebulosan.
På alla ljussvaga objekt krävs att ögat får tid att anpassa sig efter mörkret. Det tar minst 10 minuter efter du har tittat in i en ljuskälla för att nå en hyfsat mörkeradaptation, men full effekt uppnår du först efter ungefär 45 minuter. Varje gång du tittar i en ljuskälla nollställs mörkeradaptionen, så undvik att titta i lampor eller ens i en mobilskärm! Behöver du en ljuskälla så använd en med rött ljus. Vi har lämpliga lampor för ändamålet under rubriken ”Belysning”.
Att observera nebulosor, liksom alla ”deep-sky” objekt, kräver träning. Första gången du observerar med ett teleskop kommer du inte att se mycket, men med varje gång därefter blir det lite lättare. Du kommer att se fler detaljer med tiden. Ha lite tålamod!
Träna på indirekt seende som hjälper att se de svagaste detaljerna.

NEBULOSOR I ETT LITET TELESKOP
med ca 70-100 mm optikdiameter
Gasnebulosor är några av de enklare ”deep-sky” objekt. Det krävs mer träning och bättre förhållanden än för månen och planeterna, men ett antal nebulosor syns i fin detalj redan i ganska små nybörjarteleskop.

Orionnebulosan (Messier 42) är en emissionsnebulosa som är både lätt att hitta och trevlig att se på. Den ligger direkt under Orions bälte. Redan i en större handkikare ser du att det finns ett suddigt, svagt lysande område där. Med teleskopet ser du att det är en lite större nebulosa med flera stjärnor i. Här föds faktiskt nya stjärnor!

Ringnebulosan (Messier 57) verkar vara en stjärna, dvs en liten ljusprick. Men förstorar du bilden något mer ser du att det är en liten rund fläck. M57 är en planetarisk nebulosa. Nebulosorna fick namnet just för att de - likt planeter - var mycket små men aningen större i utseende än en stjärna. Hantelnebulosan (Messier 27) är en annan planetarisk nebulosa som ser lite ojämn ut i ett mindre teleskop. Bilden visar nebulosan NGC 2359.

NEBULOSOR I ETT MELLANSTORT TELESKOP
med ca 130-180 mm optikdiameter
Orionnebulosan visar tydligt sin ojämna struktur. Den är som ljusast i centrum men fortsätter mycket längre ut i rymden. Fler stjärnor blir synliga i nebulosans centrum, bl.a. ”Trapetset” som är en liten rektangulär formation av fyra stjärnor mycket nära varandra.

Med hög förstoring blir det tydligt hur Ringnebulosan fick sitt namn. Den ser nämligen ut som en svag rökring. Hantelnebulosan framträder med mycket detaljer. Du kan se varför den heter just Hantelnebulosan. Olika områden lyser olika starka och nebulosan liknar ett timglas eller just hantlar. Krabbnebulosan (M1) syns som ett svagt dimmoln utan detaljer i stjärnbilden Oxen. Bilden visar nebulosan NGC 2359.

NEBULOSOR I ETT STORT TELESKOP
med ca 250-300 mm optikdiameter
Orionnebulosan är riktigt imponerande på alla vis. Du kan börja ana den gröna färgen i mitten av nebulosan och den röda längre ut vid bra förhållanden.Ringnebulosan framträder inte bara som en ring utan du kan se struktur i själva ringen. I mycket stora teleskop (minst 400 mm öppning) kan du lyckas att se den centrala stjärnan.

Hantelnebulosan påminner om Orionnebulosan när det gäller hur mycket detalj du kan se. Eftersom du kan se mycket mer av nebulosans mörkare områden påminner den aningen mindre om hantlar än i mindre teleskop. Krabbnebulosan (M1) börjar uppvisa detaljer i teleskop från 300 mm öppning. Bilden visar nebulosan NGC 2359.

Sök

Din varukorg

Du kanske också gillar