I vår artikel om deep-skyfoto nämner vi att det krävs en hel del utrustning, tålamod och erfarenhet för att få till bra bilder av dessa avlägsna objekt. Lyckligtvis är det mycket enklare att ta foton av månen och planeterna. Detta beror huvudsakligen på det faktum att du kan arbeta med mycket kortare exponeringstider, som i praktiken innebär att du inte behöver ha en montering med extra kapacitet varken vad det gäller lastförmåga eller tracking. Du behöver heller inte använda autoguidning.
Vi kommer nu att titta på den utrustning som behövs för framgångsrikt planetfoto.
Teleskop för planetfoto
Du kan i princip använda vilket teleskop som helst för planetfoto. Den enda viktiga detaljen är monteringen (se nedan). Kameran monteras i teleskopets fokuserare i stället för okularet och teleskopet fungerar som en lins med lång fokallängd, som ger en högt förstorad bild.
Har du för avsikt att ta planetbilder av särskilt hög kvalitet, så kan det vara värt, om priset inte är den avgörande faktorn, att fundera över att eventuellt köpa ett Schmidt-Cassegrain (gäller särskilt C9,25SCT), Maksutov-Cassegrain, Maksutov-Newton eller en större APO av hög kavlitet.
Monteringar för planetfoto
I motsats till deep-skyfoto så behövs vid planetfoto inga längre exponeringstider och detta betyder att det inte krävs några större marginaler på lastsidan och inte heller någon högre precision i följningen. Vanligtvis tar du en serie av exponeringar, som sträcker sig över flera minuter och för att hålla planeten på plats i kamerans synfält krävs därför en enaxlig motordrift.
En stabil montering ger mindre vibrationer och du får som resultat en högre procentandel av exponeringarna lämpade för bildbehandling (se nedan). Vi rekommenderar att du köper en relativt stabil montering, men det är inte nödvändigt att överdimensionera, som vid köp av montering för deep-skyfoto.
Kameror
Du bör använda en kamera, som tar så många bilder som möjligt per sekund (frames per second, FPS). En stor, högupplösande sensor krävs inte, då planeterna är ganska små och du har då heller ingen nytta av ett större synfält. Tvärsom så ger en kamera med mindre chip en högre bildhastighet (fler bilder per sekund) och dessutom en större bildskala, vilket är en fördel vid planetfoto.
Idealiska kameror för planetfoto är färg CCD med ett snabbt interface, åtminstone USB 2.0 eller Firewire och en låg upplösning. Populära modeller för detta ändamål är kameror från Orion och Celestron.
Om du har en DSLR-kamera, som kan ta videosekvenser, så kan du även använda denna kamera för planetfoto, men resultatet blir inte så bra som med en mindre kamera, eftersom du har en alltför låg bildhastighet. DSLR-kameror utan videofunktion passar inte för planetfoto.
Komakorrektorer, fieldflatteners och reducerade….
… behövs inte vid planetfoto. Planeterna är mycket små och även vid långa brännvidder täcker de endast en liten del av sensorn. Korrektion av fältet är därför inget krav vid planetfoto. Enda undantaget är eventuellt vid foto av månen där en korrektor kan behövas. I så fall gäller samma regler som vi diskuterat här.
Barlowlinser
Eftersom planeterna är små, så behöver du öka brännvidden på ditt teleskop för att få en större bild. En Barlowlins är den vanligaste lösningen på detta problem och som regel, gäller för typiska CCD-kameror och webcams, att man får ett önskvärt fokalförhållande mellan f/25 till f/30. Om ett teleskop har fokalförhållandet f/5 så innebär det att du behöver använda en 5x Barlow (5xf/5=f/25). Har du däremot ett teleskop med f/10, så behöver du använda en 2,5x eller 3xBarlow (f/25 resp. f/30).
Filter
Det mest använda filtret är ett IR/UV blockfilter. Eftersom Barlowlinser, eller några andra linsteleskop, inte är korrigerade för ljus utanför det synliga spektrat är det nödvändigt att blockera ljus i IR- och UV-delen av spektrat. En del kameror (framför allt DSLR-kameror) har ett integrerat IR/UV blockfilter, men detta gäller oftast inte för CCD-kameror och webcams. En praktisk sidoeffekt vid användning av IR/UV blockfilter är att de också skyddar kamerasensorn från damm.
Ibland används även IR pass filter. Dessa fungerar rakt motsatt mot vad som tidigare sagts: De blockerar den synliga delen av spektrat, men tillåter IR-delen att passera. Effekten av ett IR pass filter är att det reducerar seeingens påverkan på bilden, eftersom turbulensen i atmosfären påverkar längre våglängder mindre än det synliga ljuset. Notera dock att IR pass filter fungerar bäst tillsammans med monokroma kameror.
Dessutom finns ett antal specialfilter för att framhäva särskilda detaljer på planeterna, t.ex. UV Venusfilter.
Bildbehandling
Vid planetfoto tar du en serie enskilda bilder, som du sedan kan använda för att skapa den slutliga bilden. Ju fler råbilder du har, desto bättre blir slutresultatet. En speciell mjukvara, som Registax eller Giotto används för att stacka råbilderna. RegiStax eller Giotto behandlar (average) informationen på de enskilda bilderna och du kan på så sätt få fram detaljer, som kan ha varit dolda av atmosfärisk seeing på många av råbilderna. Programmen kan också sortera bort bilder som har sämre skärpa än övriga och resultatet blir en skarpare slutbild. Under bra observationsförhållanden kan du använda en större procentandel av dina bilder, jämfört med de tagna under sämre förhållanden.
En positiv nyhet är att RegiStax och Giotto är freewares som du kostnadsfritt kan ladda ner från internet.
I allmänhet så är bildbehandlingen vid planetfoto mindre omfattande än den vid deep-skyfoto, men som vanligt är det många tricks och steg, som man upptäcker med tiden. Du kan ändå, ganska snart efter det att du börjat med planetfoto, förvänta dig att få en hel del fantastiska bilder av våra grannar i rymden.